Dannelsesreise

I liket med Håkon og Mette-Marit, man kan jo ikke være dårligere, har vi denne uken vært på dannelsesreise med våre søte små til utlandet og fjerne kulturer, nærmere bestemt Oslo.

Vi tok toget over, så fikk man sett landet fra den kanten og, og ungene har knapt nok tatt tog før, det er ikke det mest nærliggende transportmiddelet på disse trakter.

Før vi hadde kommet oss ut av dørene på Oslo S hadde ungene observert den første narkohandelen, og den kulturelle berikelsen var i gang.

Vi labbet av gårde til hotellet, som var relativt sentralt plassert, et nytt og moderne hotell, billig og greit, som gjerne kan anbefales om du ikke synes det gjør noe at hele badet er på størrelse med dusjen hjemme, og at dorullen henger sånn plassert at den blir dynket om du tar deg en dusj (men den kan man selvsagt bare flytte unna) Helt greit, vi hadde tre rom, den ene rommet var en del større enn de to andre, så det går nok an å be om et stort rom når man bestiller. Frokost er ikke inkludert, men man kan drikke ubegrenset med te og kaffe i resepsjonen.

Dagen etter tuslet vi av gårde, passerte tiggerne som stod sentralt plassert, og registrerte noe forundret at omtrent 70 % av menneskene vi passerte så veldig lite typisk norske ut, og av de vi mistenkte for å faktisk være norske i dette som føltes som langtvekkistan, var det mange som langt ifra snakket norsk.

Vi måtte jo få med oss de mest vanlige attraksjonene, så det ble Holmenkollen, hvor jeg og min litt plagsomme høydeskrekk måtte gi tapt på vei opp tribunen, men vi fant etterhvert ut at det gikk en annen vei opp...

Vigelandsparken, hvor nakenhet utrolig nok ennå er tillat... 

 

Operaen....

...og et ukjent antall Deli de Luca for proviantering. Pizza på Peppes med slitne føtter utpå ettermiddagen smakte godt, før vi ruslet ned på Aker brygge og nøt den fine vårkvelden.

Dagen etter var vi oppom slottet, men ble dessverre ikke invitert inn, vi hadde tenkt oss på nasjonalgalleriet, men der pusset de opp og hadde bare Rubens å tilby, noe som ikke fristet nevneverdig.

Så det ble shopping og kinamat, og gnagsårene begynte å glimre med sitt nærver.

De eneste tingene jeg kjøpte, foruten tre pakker tyggis, var et hjernetrim-puslespill, og en ny te-kopp. Likte godt den koppen, så jeg er fornøyd med handelen.

Hva har vi så lært av denne dannelsesreisen?

Tja, at vi er glade for at vi ikke bor i Oslo først og fremst. Skihopp, statuer, opera, slott, kunstgallerier og drøssevis av butikker veier på ingen måte opp for den friheten vi føler i en passelig stor bygd på vestlandet. Hvor våre døtre slipper å forholde seg til narkomane, tiggere, tildekkede kvinner, sjikanerende kommentarer fra «fremmedkulturelle» menn, kriminalitet og låste dører for sikkerheten sin skyld, og det å ikke kunne gå gatelangs alene nattestid uten å være bekymret for om man kommer seg velberget hjem.

Te i min nye tekopp på terrassen i dag morges mens fuglene sang og en deilig tur til fjells i nydelig vårvær var befriende etter noen dager med dannelse.

Vi vet hva vi har og vi vet hva vi går glipp av, vi føler ikke at vi taper noe på det.

Påskeferie

Vi reiser til Oslo i påsken, det blir togtur og byferie.

Jeg registrerer at det er flere som har samme planer, på nyhetene i dag fikk vi se noe som mest minnet om karneval, vi ble presentert for både spøkelseskladden, i flertall, og kaptein Sabeltann med sin kamerater, men det viste seg visst å være en konferanse om fredens religion, de trenger visst å drive litt reklame for geskjeften, de ser ut til å føle seg stilt i dårlig lys, helt ufortjent selvsagt.

Registrerer også at seansen foregår ikke langt fra hotellet vi skal bo på, så er vi riktig heldige får vi  kanskje med oss dette, det er vel dette som kalles berikelse? Få høre litt om hvorfor man må henrette de homofile og denslags, jeg tror de trenger gode argumenter for å overbevise meg om at de har rett i det, men hvem vet, så mange klarsynte og opplyste mennesker kan vel ikke ta feil?

Ellers ser jeg at det er voldtektsalarm igjen, jammen skal det bli kjekt å komme til storbyen og oppleve litt spenning, som vi langt i fra er vant til.

Får håpe at Frognerparken på dagtid, Holmenkollen og Operaen er rimelig safe, i så fall dukker jeg nok opp igjen her seinere i påsken, kanskje med en liten rapport, om ikke kan dere vel tenke dere til hva som har hendt.

God påske, litt spenning i hverdagen får man vel unne seg, og jeg registrerer at sjansen for å treffe på Maria Amelie nå er rimelig stor, hun er i følge de store overskriftene også tilbake i landet.
Blir det like store overskrifter over min reisevirksomhet tro?

Jeg velger meg.....

april, mai, juni, juli, august.... og kanskje september.

Det er definitivt vår!

Det er den gode tiden av året, den tiden jeg liker. Solen våger seg stadig mer frem, og varmer litt når den er i humør til det gjør den jammen også.

Søndag var en nydelig dag, med fjelltur og avslapping på terrassen. Fikk montert utebordet også, og fikk selvsagt kjeft dagen etter fordi umbrakonøklene ennå lå igjen på stuebordet, noen hevder at grunnen til at det blir rot er at ting ikke blir lagt på plass....vel, de har kanskje rett i det...

Jeg er begynt å virre rundt i skogen på jakt etter poster til turorienteringen, og som alltid har stignomene vært der før meg og leder meg på ville veier. Vel, vel, tradisjoner er jo ikke til for å brytes heller.

Hva annet kan man si enn at det er NÅ det begynner.

Livet er herlig og våren er her, det beste halvåret ligger foran oss, og JEG er i alle fall glad for det!

Hadde jeg vært et dyr ville jeg vært en bjørn, tenk å våkne nå, uthvilt etter en lang deilig søvn, og slippe den lange, kalde, mørke perioden.

Nyt våren, det skal jeg!

Jeg sliter med toleransen..

Jeg innser og innrømmer at jeg har et problem med toleransen.

Jeg sliter med å tolerere at norske kvinner i stadig mindre grad kan gå trygt på våre gater, og at tryggheten er omvendt proporsjonal med antall ikke-vestlige (i praksis stort sett muslimske) innvandrere.

Jeg sliter med å tolerere at mennesker halshugger norske kvinner som er sendt ut for å hjelpe andre i Afghanistan, fordi noen brenner «papir med blekk på», for å sitere Ann Barnhardt, i USA.

For Siri Skare ble, i likhet med sin svenske kollega ikke bare «drept», men rett og slett halshugget. Dette føler dog ikke norske aviser noe ansvar for å fortelle oss, vi kunne jo få et inntrykk av at det var barbarer vi hadde med å gjøre der borte..

Jeg sliter med å tolerere at tilsynelatende oppegående mennesker midt i blant oss, oppvokst i vestlige land, med eller uten etnisk europeisk bakgrunn, mener at den som er ansvarlig for drap på mennesker på den andre siden av jorden er en mann i USA som har brent en bok. Jeg sliter med å akseptere at man likestiller en morder med en bokbrenner og kaller begge to ekstremister, som om de var likeverdige.

Jeg sliter med å tolerere at hver gang det begås nye groteske overfallsvoldtekter i landet vårt, som de siste årene så å si utelukkende er begått av tidligere nevnte ikke-vestlige (muslimske) innvandrere, så kommer den politisk korrekte bermen på banen og flytter fokus totalt, for der i gården vil man helst snakke om mørketallene hjemme og på fest osv.. For DER skal det, i følge deres uforståelige og merkelige logikk tydeligvis befinne seg utelukkende norske menn om jeg forstår dem rett. Nei det er selvsagt ingen grunn til å tro at menn fra kulturer som overfaller ukjente kvinner på gaten også er tilbøyelig til å gjøre det samme hjemme, og i andre egnede situasjoner. Eller at i de miljøene man finner kjønnslemlestelse og tvangsekteskap vil det også finnes svært høye tall på voldtekt innen ekteskapet. Spesielt siden dette ikke en gang er ulovlig i følge det lovverket disse menneskene helst ønsker å følge.

Det skjer f.eks ikke store mengder overgrep mot unge engelske jenter fra lavere sosiale lag, utført av voksne, gifte menn av asiatisk opphav. Eller forresten jo, det gjør det visst, men vi prøver å late som det ikke skjer, politiet legger lokk på saken.

Jeg sliter med å tolerere at norske politikere snakker så varmt om det flerkulturelle samfunnet, samtidig som de sørger for at egne unger går på privatskoler hvor det knapt nok befinner seg en svenske. At politikerne flytter bort sine barn til skoler med flere etnisk norske elever finner man utallige eksempler på, jeg kan jo nevne Erik Solheim og Jonas Gahr Støre som en start.

Ann Barnhardt heter en modig kvinne som inntil nylig var totalt ukjent for meg.

Hun har nå beseglet sin skjebne, hun har antagelig underskrevet sin dødsdom.

I følgende to youtube-klipp kan man høre en svært provosert og reflektert kvinne si sin sanne mening, først om kongressmannen Lindsey Graham, som ønsker å endre grunnloven i USA for å kunne straffe brannstiftere man ikke liker, altså mennesker som brenner noe de ikke liker, men helt forsvarlig, og uten at det i dag på noen måte er straffbart.

Men damen slutter ikke der. I neste klipp leser hun opp sitat etter sitat fra en bok som oppfordrer til drap på vanntro, underkastelse og overgrep, og brenner side etter side. Hvilken bok hun brenner kan man vel bryne hjernen sin en gang eller to med å finne ut, så veldig vanskelig er det vel dog ikke.

I dagens absurde verden er det altså ikke sett på som akseptabelt å kritisere, (ref. Ayaan Hirsi Ali, Geert Wilders osv.) brenne, (ref Ann Barnhardt, Terry Jones osv.) karikere (ref. Kurt Westergaard, Lars Wilks osv.) «fredens religion» eller dens symboler, men det er derimot fullt forståelig at noen dreper tilfeldig om det så skulle skje. Det finnes ikke så reint få mennesker som er hjernevasket inn i den forestillingen om at provokasjonen er den virkelige forbrytelsen, ikke reaksjonen, og flere blir det tilsynelatende for hver uke som går. 

Det lover jo bra for alle konebankere der ute, det er vel dette de har ment i alle år.

Hva er man mest redd for egentlig? At sannheten om ondskapen denne religionen formidler skal komme frem og åpne øyne, eller at rabiate tilhengere skal gå amok, som vanlig?

Hvorfor spør ikke flere seg hvordan "fredens religion" konstant kan være på krigsstien?

Hvorfor spør ikke flere seg om det er fornuftig å akseptere at dette en en hellig bok man skal ha stor respekt for, uten å sette seg inn i innholdet eller stille noen kritiske spørsmål angående om man i år 2011 skal holde hellig oppfordringer om drap, undertrykkelse eller groteske straffemetoder for å selv velge å bestemme over sitt kjærlighetsliv.

Hvor mange nordmenn med vår livsstil i dag ville overlevd sharias straffemetoder tro? Ikke mange jeg kjenner i alle fall.

Man kan jo begynne med alle samboerne i dette landet... de begår jo en dødssynd, er du en av disse synderne bør du kanskje sette deg litt mer inn i hvilken straff du har i vente, det er alltid greit å være forberedt.

Jeg sliter mildt sagt med å tolerere islams fremgang i Europa, helt uimotsagt fra politikerne som med åpne armer tar imot og hevder å respektere en religion, nei en ideologi, som ikke på noen måte respekterer våre verdier tilbake.

Er det tilfeldig at det få dager etter den omtalte brenningen plutselig oppstod en voldtektsepidemi i vår hovedstad?

Jeg er ikke så sikker på det. Voldtekt er en vel utprøvd metode i krig, man fornedrer vel sjelden fienden mer enn når man skamferer og ødelegger deres kvinner.

Jeg sliter med toleransen, jeg innser at jeg har mye å jobbe med.

Pat Condell, her har du en utfordrer!

Nytt hus II

De siste ukene har jeg pløyet huskataloger på jakt etter det perfekte huset... hjelp, dette er ikke lett.

Mange hus er fine, mange hus har en del gode løsninger, men ingen er perfekte.
Og hva vil jeg ha?

Vel funkis og gammel stil er jo begge deler fint på hver sitt vis, men kombinasjonen er ikke så lett.

Utgangspunktet var et hus som de fleste huskataloger har en variant av, en to-etasjer firkantet kasse med valmet tak.

Som disse:

Norbohus sitt Orion.

Mer om Orion finner man her.

Raumarheim fra Boligpartner

Raumarheim har kanskje den planløsningen som falt mest i smak, dessuten ønsker jeg innebygget den midterste delen, gjerne helt opp.

Litt rart at omtrent alle huskataloger har slike hus, men man ser ikke så ofte denne type hus ferdig bygget, skjønner ikke hvorfor.
Men etter at husets herre var ute og vasket vinduer her en dag ble dette med smårutete vinduer plustelig ikke lenger særlig aktuelt...


Så da kom jeg over dette huset, som er en slags moderne variant, men med mye av det samme ellers.
Citrin-lux fra Hibahus.

Citrinlux fra Hibahus

Her er det mye vindu fremme som jeg liker, det er også flere takvinduer, og jeg liker godt det runde vinduet på siden. Ville kanskje trukket vindusdelen fremme litt lenger frem.

Delvis åpen kjøkkenløsning var ikke så dumt, og det er et åpent område midt i huset som slipper ned mye av taklyset, men det tror jeg ikke blir helt aktuelt. Litt unødvendig stor hall nede også.

1-etg

2-etg

Her er også et hus jeg liker litt, terasse mot høyre vil være aktuelt, gjerne delvis overbygget, og at det er overbygget uteplass nede er også bra. Dette heter Aragona.

 

Aragona fra Boligpartner

Høgflya fra Vestlandshus liker jeg også, bla. pga. terassen, men planløsningen er også grei.

Høgflya fra Vestlandshus

 Aurora fra ice-hus var heller ikke så dumt.

Fint hus, men flatt tak er nok ikke aktuelt. Hibahus sitt Gabbra

Hibahus sitt Gabbra

Flott hus fra Boligpartner, men med flatt tak, og ganske dyrt. For store åpne romløsninger for min smak, men ute er det fint. Lucca heter det.

Så fant jeg en side med noen litt mer uvanlige hus, disse var ganske spesielle, og jeg likte godt dette:

Planløsningen er egentlig ganske ordinær, men øverst er det et glassbur og en uteterrasse (som dessverre tilsier flatt tak, som ikke er helt optimalt på Vestlandet)

Flott med stein og det store runde vinduet. Huset heter Langen og arkitekten heter KMK, her kan man bla seg gjennom bilder av huset.
Frykter at det er dyrt da...

Et politisk mord.

Den svenske bloggeren Julia Caesar har skrevet et sterkt blogginnlegg om den unge svenske kvinnen Elin Krantz, som ble brutalt overfalt, voldtatt og myrdet på vei hjem en natt i september 2010.

Her er noen utsnitt, hele teksten kan leses her:

”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka”.

Det är den 17 maj 2001, och Mona Sahlin är integrationsminister (s) i Sverige. Hon säger de här orden i Sveriges Radios P1 Morgon.

Nästan tio år senare ska en ung kvinna ta spårvagnen hem i Göteborg efter en glad kväll på krogen tillsammans med sin bästa väninna. Men hon kommer aldrig hem. Den där kvällen blir hon våldtagen och mördad i ett svårtillgängligt skogsområde nära hållplatsen Temperaturgatan på Hisingen i Göteborg. Ett par dygn senare hittas hennes kropp dold under stora stenblock; avklädd, skändad och med svåra skador av brutalt våld.

En av debattörerna på nätforumet Flashback skriver:

”Elin var från den lilla staden Falköping.

Elin var ganska ny i den lite större staden Göteborg och bodde hemma hos sin syster.

Elin har säkert fått en god trygg uppväxt i ett vanligt svenskt medelklasshem.

Det är möjligt att Elin var blåögd och en smula naiv och trodde gott om människor.

Om Elin gav ut sitt riktiga telefonnummer till obekanta eller inte vet vi ingenting om.

Kanske vilket nummer som helst bara för att bli av med personen i fråga.

Precis som hon ville bli av med Ephrem Tadele Yohannes.

Elin hade hört talas om området som “det farliga området”.

Det är möjligt att Elin inte var så väl rustad för det nya spännande Sverige.

Som Stockholmare är jag väl rustad för det nya spännande Sverige.

Men jag hade önskat att slippa behöva vara det.

Jag kan omöjligt se att Elin gjort någonting fel."

Den misstänkte gärningsmannen Ephrem Tadele Yohannes är född i Etiopien och invandrade till Sverige i september 2009. Han kom närmast från Virginia, USA. Av allt att döma kom han på så kallad anknytning som anhöriginvandrare efter att ha ingått eller för att ingå äktenskap med en etiopisk kvinna bosatt i Sverige. Han har två småbarn och kallas i gammelmedia ”småbarnspappan”. Och det låter ju ofarligt och rart.


Ephrem Tadele Yohannes var en av de 33 637 personer som beviljades uppehållstillstånd som anhöriginvandrare 2009. Anhöriginvandrarna utgjorde cirka 30 procent av de totalt 102 449 personer som beviljades uppehållstillstånd eller uppehållsrätt i Sverige det året.

67 procent av anhöriginvandringen under 2009 grundade sin ansökan på ett nyetablerat parförhållande. Importen av äktenskapspartners från de gamla hemländerna är stor – och den ökar.


I USA har Ephrem Tadele Yohannes 2007 dömts för rattfylleri, smitningsolycka med personskador, falska uppgifter med mera till fängelse i sammanlagt 13 månader 11 dagar. Kriminell belastning kontrolleras inte av svenska myndigheter när en person söker uppehållstillstånd som anhöriginvandrare i Sverige, ej heller när någon söker asyl. Det är vanligt att det land invandraren kommer ifrån vägrar lämna ut uppgifter. Det enda som kan kontrolleras är det svenska belastningsregistret, som enbart tar upp brott begångna i Sverige. Där fanns inte Ephrem Tadele Yohannes – självklart inte, eftersom han inte vistats i Sverige tidigare. Han fick grönt ljus att invandra – liksom tusentals krigsförbrytare, terrorister, mördare, våldtäktsmän, narkotikabrottslingar och andra kriminella som ständigt välkomnas utan att ens behöva styrka sin identitet med pass eller andra ID-handlingar. Sverige tar emot dem med öppna armar.


Jag undrar om Mona Sahlin tycker att Elin Krantz var tillräckligt integrerad i det nya Sverige? Jag undrar om hon har sett bilderna på Elin Krantz´ döda, skändade kropp? Mona Sahlin hade rätt – det gamla Sverige kommer inte tillbaka. I synnerhet inte för Elin Krantz, och inte heller för hennes familj. Mångkulturfanatikern Sahlin – vars samhällsskadliga verksamhet vi ännu inte kan överblicka hela vidden av – och andra politiker, journalister och andra som sedan decennier har arbetat hårt för det nya ”integrerade” Sverige som kostade Elin Krantz livet – är de nöjda med sitt verk? Är de stolta över det nya Sverige där flickor och kvinnor våldtas och mördas i en aldrig tidigare skådad omfattning?

Sverige toppar listan över anmälda våldtäkter i Europa. Det borde de ansvariga vara nöjda med, om man ska tro på alla floskler som ständigt hoppar ur deras munnar. Politikernas floskler handlar alltid om ”humanitet”, ”generositet” och ”solidaritet”. Om ”öppenhet” och ”olikheter som lever sida vid sida”. Tomma ord som de hoppas ska fungera som desperata besvärjelser inför en alltmer ohygglig verklighet.

Fredrick Federley (c):

Centerpartiet skulle helst vilja se en värld där fri rörlighet råder och där alla kan välja att söka lyckan var helst hon önskar. Det är en lång väg tills vi kan nå det målet, men på vägen måste den svenska migrationspolitiken präglas av öppenhet, rättssäkerhet, generositet och humanitet.

Migrationsminister Tobias Billström (m):

Slutmålet för det långsiktiga arbetet är att få Afrikas, Asiens, Sydamerikas med flera världsdelars bästa och mest välmotiverade arbetskraft att välja Sverige framför andra stater.

Det är först när Sverige framstår som mer attraktivt, mer inbjudande och mer tillgängligt än andra stater som vi kan känna oss säkra på att trygga de långsiktiga förutsättningarna för välstånd och den svenska välfärden.

Maria Ferm (mp):

Sverige är ett av världens absolut rikaste länder. Vi kan rädda liv som annars inte hade gått att rädda, och vi kan vara en oas från hot, våld och förtryck – detta samtidigt som vi kan göra det allt bättre för svaga och utsatta grupper i vårt land. (…) Sverige kan hjälpa asylsökande och andra flyende till tryggheten här samtidigt som sjukvården utvecklas, vårdköerna minskar och kriminaliteten bekämpas.

Ulf Nilsson (fp):

Det som vi folkpartister hela tiden har brunnit för är ett EU och ett Sverige som är öppet och välkomnande mot omvärlden. Historien visar, menar jag, att det är en framtidsväg för Sverige och för Europa.

Christina Höj Larsen (v):

Vi i Vänsterpartiet driver en solidarisk och human migrationspolitik. Vi hoppas att övriga partier inser vilket ansvar de har och förstår vad det kan kosta oss alla att köpslå om mänskliga rättigheter.

Fru talman! Ibland måste det självklara tydligen sägas mycket klart. Rätten till vård är universell och individuell. Den gäller för alla och får aldrig bli ett migrationspolitiskt instrument. Alla asylsökande och papperslösa, inte bara barn utan även vuxna, ska ges samma rätt till vård som alla andra i Sverige. Allt annat bryter mot mänskliga rättigheter. Punkt!

Barn har rätt till sin familj, och kärleken är gränslös. Därför måste försörjningskravet för anhöriginvandring avskaffas och rätten till familjeåterförening utökas.

Inför politikernas meningslösa floskler och Elin Krantz förlorade liv finns bara en sak att säga: Mordet på Elin Krantz är ett politiskt mord. Våldsdåd riktade mot svenskar begångna av invandrare är politiska brott. De är en konsekvens av den vettlösa invandringspolitik som Sveriges politiker i största enighet driver sedan fyra årtionden. Det är politikerna som har beslutat att dessa kriminella element ska ha rätt att bo i Sverige utan några som helst krav eller kontroll. Besluten har genomdrivits av samtliga sju gamla riksdagspartier utan att svenska folket i klartext har fått veta något om politikens konkreta innebörd eller har haft någonting att säga till om. Det är den största politiska skandalen och det största sveket genom tiderna.

Politikerna är valda för att skydda sin egen befolkning och tillvarata deras intressen. Men de skyddar alla utom sin egen befolkning. De tillvaratar allas intressen utom sin egen befolknings. Svenska politikers solidaritet med alla jordens folk är gränslös. Deras solidaritet med sina egna landsmän är noll. Genom urskiljningslös massinvandring från länder där brutalt våld är många gånger vanligare än i Norden använder politikerna den egna befolkningen som försökskaniner i sitt mångkulturella samhällsexperiment.

En sådan försökskanin var Elin Krantz. Hon var framburen som offer på mångkulturens altare. Hon var tillitsfull, så som vi alla som har vuxit upp i något av de nordiska högtillitsländerna tidigare har kunnat leva i tillit till varandra.

Det kan vi inte längre. Genom den ansvarslösa importen av människor från länder där våldet är satt i system är vi tvingade att börja misstro varandra. Det innebär en total omvandling och ett undergrävande av en av de absolut viktigaste grundstenar som bär upp våra länder. Den sociala tilliten är bokstavligen livsviktig för ett lands välstånd och utveckling. Utan den rasar allting. Grekland är det främsta aktuella exemplet.

Elin Krantz är inte det första offret, och hon kommer inte att vara det sista. Många många fler unga flickor och kvinnor kommer att våldtas och mördas för en galen politisk utopis skull. Det är detta våra folkvalda har bäddat för, det är så här de vill ha det. Jag undrar om det finns någon gräns för hur många offer de anser att mångkulturen är värd? Hur många liv tycker de att denna sanslösa utopi ska få kosta?


Det er mer, men jeg tror jeg slutter der, les gjerne resten.

Dette sitter altså de svenske politikerne og sier, mens deres unge kvinner voldtas og myrdes uten at de ser ut til å la det gå inn på seg på noe vis.

De skal redde verden, ikke Sverige, og ikke svenske kvinner.

Så ille er det faktisk der borte i vårt nærmeste naboland.

Elin Krantz

Hvem kan provoseres?

Så var vi i gang igjen. I Afghanistan er flere FN-ansatte drept, også en norsk kvinne, og syndebukken i noens øyne ser ut til å være en relativt ukjent pastor i USA.

For han brant en bok her en dag i forrige uke.

Og det var ikke hvilken som helst bok.

Det var vel, vil jeg anta, en bok han selv ærlig og redelig hadde kjøpt, og det var vel neppe det eneste uvurderlige eksemplaret av denne boken. Men likevel blir det altså et oppstyr uten like som tar livet av en rekke helt uskyldige mennesker.

Det kan kanskje virke litt forvirrende for de uopplyste dette, men det går altså en slags rød tråd her i at når en mann i USA brenner en bok han ikke liker, så dreper noen mennesker på den andre siden av jorden noen andre mennesker, som de ikke kjenner, og som så vidt jeg vet aldri har brent noen bok.

De fleste vet vel hvilken bok det dreier seg om, ja det var koranen.

Vi vet nå at tirrer man islam så kan de verst tenkelige reaksjoner bli resultatet.

Vi vet nå at vi ikke bør tegne islams profet. For dette står det altså i en bok som det stoles fullt og fast på i de kretser, og hvor merkelig det enn kan virke, så ser det ut til at dette forbudet også gjelder alle oss som ikke tror et ord av hva det står i denne boken. Det samme gjelder som tydelig nå er demonstrert altså brenning av nevnte bok.

Vel nå vet vi dette med tegninger og bøker, men stopper det der?

Er det noen grunn til å tro at islamistene, når de nå ser vår respons på deres handlinger, kan bli fristet til å tøye strikken litt og se hva det neste de kan innføre av uskrevne regler som skal gjelde oss alle vil bli?

Vi leser at i Groruddalen blir unger «truet» med juling (altså antagelig banket opp) om de har med seg salami på skolematen. Bør det da bli en slags uskreven regel om at vi dropper mat som er laget av svin for å ikke provosere, og vil en som drister seg til å ta med seg nevnte mat på skole eller arbeidsplass kunne utnevnes til usmakelig provokatør og pålegges i alle fall delvis skyld for de reaksjonene som da måtte kunne komme?

Vi vet også at norske jenter farger håret, og antagelig burde de helst dekket det til, i alle fall i de deler av Oslo hvor den etnisk norske andelen begynner å bli tynn i rekkene, vil det være å provosere å gå rundt med flagrende hår, kanskje at på til lyst, om ikke så lenge?

Vi skal altså måtte tilpasse oss en stadig innskjerping av reglene, for ikke å provosere mennesker som er lettantennelige. Vi trenger jo ikke brenne bøker. Vi trenger jo ikke tegne alt mulig, og vi trenger ikke spise svinekjøtt, feire jul, ha håret synlig, gå i miniskjørt, drikke alkohol, ha hund som kjæledyr eller hva som enn måtte dukke opp av andre provoserende ting heller. Gjør vi vel?

Når det kommer til den andre veien, hva som kan provosere oss, finnes det uskrevne regler der?

Er det i det hele tatt NOE som er så provoserende for oss at det legitimerer voldelige reaksjoner, altså at man fordeler skyld sånn cirka 50/50 mellom provokatør og voldsutøver?

Brenning av flagg foregår relativt hyppig i deler av verden, er det i det hele tatt noen som føler for å banke opp en eller annen tilfeldig landsmann av brannstifterne av den grunn? Ikke jeg i alle fall, jeg blir kanskje en smule irritert, men enhver står da fritt til å tenne på et flagg man selv eier.

Men jeg kjenner blodtrykket stige til uante høyder når jeg ser at ytringsfriheten og likestillingen forsøkes angrepet og reduseres, er det grunn god nok til at jeg kan bli en smule voldelig tro?

Friheten til norske kvinner i deler av landet vårt er faktisk blitt redusert i løpet av de siste årene. Norske jenter får slengt kommentarer og lite flatterende utsagn etter seg av menn fra den delen av verden som reagerer sterkest på tegninger og bokbrenning, jenter og kvinner utsettes i stadig stigende grad for overgrep og voldtekter, det å gå hjem alene er ikke så trygt som det engang var. Har vi lov til å reagere på dette, og hvordan kan vi reagere? Påpeker man disse problemene er den mest typiske reaksjonen i dag at man stemples som rasist.

I motsetning til gjengen i Afghanistan som ikke får sine liv påvirket av hva en privatperson i USA bedriver på fritiden, så påvirkes faktisk livene til mange norske jenter og gutter av det som så fint kalles «det nye vi», så hvem har egentlig mest grunn til å bli provosert?

Jeg føler at det er definert en slags merkelig skille mellom hvem som kan provoseres, og hvem man ikke får provosere. Det er lov å provosere «oss», der tror jeg faktisk ikke det finnes en grense, men det er ikke «lov» å provosere «dem», og den grensen er ikke endelig definert men skyves stadig.

Otto Jespersen brant en bibel for noen år siden. Mange ble sikkert såret av det, men man tar det da med fatning, og snur det andre kinnet til. Det bør optimalt sett gå mer inn på enhver som person hver gang et menneske blir drept, enn om noen brenner en bok eller tegner en tegning.

Men slik er det ikke i alle deler av verden, og leser man kommentarene til en del debattanter i dagens nettaviser ser det jammen ut som det samme synet er i ferd med å gjøre seg gjeldende her til lands også.

vg 
vg